torsdag 9 juni 2011

Operationsberättelse

Ja, så kom den stora dagen :)
tisdagen den 7 juni åkte vi upp mot Spine Center där jag skulle läggas in på avd 72.
Jag togs väl emot på avdelningen där jag fick en rumskamrat som skulle göra ett likadant ingrepp som jag själv, vi hade mycket att prata om :)

Efter förberedelser med nålsättning och hibiscrub dusch var det så dags att försöka komma till ro och sova lite grann, jo pyttsann! Det gick ju inte alls det, men runt 4 snåret slumrade jag in lite bara för att vakna ca kl 5 och inte kunna somna om. tur att jag hae iPaden med mycket sevärt i :) Fastnade för en ny serie min bror laddat ned - Game of Thrones.
Framåt kl 8 gick jag upp för att duscha sista gången med Hibiscrub (fetvadd i öronen, skrubba noga, noga) något min hud inte diggade alls, fick röda utslag i naveln som då såklart måste inspekteras av opererande läkare, sköterskan ringde till Dr Svante som sa att han skulle inspektera det på plats, jag skulle ned som planerat.

Runt halv tio tror jag det var fick jag pre medicineringen, hann ringa till min älskade man, började känna mig lite vimsig ch sluddrade nog lite när jag pratade med honom. Just efter att vi lagt på kom en sköterska in och sa att jag skulle ned strax. Fick hjälp att plocka ihop och låsa in alla mina prylar, tänkte gå och kissa men det fick jag inte, det var bättre att ha lite urin i blåsan tyckte de eftersom kateder skulle sättas under operationen.
Fina uskan Caiza och en sköterska till rullade så ned mig mot operation, hjärtat bultade och jag gjorde mitt bästa för att vara lugn, lugn, lugn.
Ned i hissen, genom några korridoren, in genom en dörr och så in i förrummet till operation där narkospersonal och kärlkirurgen som skulle vara med på operationen kommer ut och pratar med mig. Kärlkirurgen tittar på magen och tycker inte det är så farligt och sedan kommer Dr Svante in och han håller med, det där är ingenting, vi kör på. Oj, oj, oj, nu tog nervositeten över, tårarna började fylla på, Dr Svante sa till narkossköterskan att "Anne här, hon är väldans nervös inför det här med sövningen" varpå sköterskan klappade mig på handen och sa att det här kommer gå fint.

Sagt och gjort, in på salen, stödd av 2 personer, där jag spänns fast i en stor gynstol, får frågan om jag ligger någorlunda bekvämt? (jo tack, så bekvämt man kan fastspänd i en gynstol full med svart plastpadding) snälla narkossköterskor pratar sedan lugnande, stryker mig på handen, sätter massa elektroder på hela bröstet med kvicka fingrar, talar om att de kommer sätta en nål till när jag sover för här på operation vill man gärna ha backupen klar.
Sedan säger de att nu först kommer du få medicin som du blir alldeles tuuuung i kroppen av (jo mycket riktigt så blev jag det, kändes som om jag blev fastnaglad på britsen) så får du andas lite i den här masken, det är bara syre, inget du somnar på, och nu ger vi dig medlet, lite i taget son du kommer sova på, tänk på något trevligt så kanske du drömmer något fint.
Sedan minns jag att jag blundade, tog några djupa andetag och hann tänka "undrar hur lång tid det tar innan jag somnar..."

Vaknade sedan och trodde för en sekund att det var vilken morgon som helst som jag vaknade, men sedan trillade poletten ned, jag är färdig!

Just då dök en sköterska upp, jag hörde hur hon sa "Nej jag tror hon sover än..." då slog jag upp ögonen och hon sa "nej vänta, hon vaknade precis, ett ögonblick får du prata med henne" och där var min älskade man i telefon :) minns inte vad vi pratade om, men jag vet att vi pratade.

Jag var väldigt bra smärtstillad när jag vaknade,(pump med Ketogan som gnisslade på så fint och tryggt) för utöver en otrolig stelhet, svullnadskänsla och whiskeyröst så måste jag säga att jag mådde ganska bra! men oj så törstig jag var! och torr i munnen så det stod härliga till.
 Så glad i hågen bad jag om en kopp kaffe och en smörgås, hävde mig upp på kanten (aj, aj, aj, dubbel aj) gnagde lite på mackan, men jag var så torr i munnen att det inte gick att tugga, så jag drack lite kaffe och la mig sedan igen.
Sov en stund och sen kom Dr Svante och satte sig på kanten och sa att allt gått fint och att det var en riktig skitdisk jag hade haft där som verkligen hör hemma där den var nu - i papperskorgen :)
Sov omvartannat, mådde illa, fick medel mot illamående, drack lite nyponsoppa, sov lite till och fick antibiotika intravenöst som var så kärlretande att det var helt makalöst, aj, vad ont det gjorde i handen där antibiotikan gick in! Två omgångar fick jag den och det gjorde lika ont varje gång...

Jag kom tydligen till uppvaket vid 13:00-14:00 tiden och i vanliga fall behöver man bara ligga där i 7 timmar om man mår bra och det gjorde jag, tills jag fick en oxycontin, då mådde jag inte bra.... Saturationen och pulsen gick ned så jag blev kvar på uppvaket hela långa natten, varje gång jag höll på att somna så började apparaterna att larma om mina värden och så höll det på hela natten lång :( och när det larmade kom en sköterska och ruskade på mig och bad mig ta några djupa andetag.
Som tur var låg min rumskamrat också kvar på uppvaket hela natten lång och hon kunde inte sova hon heller, så vi höll varandra sällskap så gott vi kunde med våra whiskeyröster och ketoganpumpar (hon hade visserligen morfin i sin, men jag fick ketogan eftersom jag mår illa av morfin). Vi pratade och pratade och den stackars nattsköterskan som var själv med oss fick sitta och lyssna på vårat osammanhängande prat :)
Framåt småtimmarna gick den snälla sköterskan och hämtade våra mobiler och böcker så vi kunde roa oss med någonting och eftersom det bara var vi två kvar där så kunde vi ju inte störa någon annan.

Vid 5 tiden på morgonen fick jag komma till mitt rum igen, sköööönt, iPaden så jag kunde kolla lite film. Sov sedan några sköna timmar utan larm som väckte mig stup i kvarten :)
Tills personalen kom och skulle ha upp mig, men det är en helt annan historia som jag skrivit om på ett annat ställe...

Och så en fotnot - vad är det som har gjorts i min kropp då?
Jo, på en nivå i ryggen hade jag alltså en disk som var helt oduglig och som Svante sa, hör hemma i soporna.
Man gick då in via buken med ett snitt som löper från några cm ovanför naveln och ned till blygdbenet. Väl öppnad skuffade man undan innehållet i buken så man kommer åt ryggen, skär av ett ligament, tar typ en liten domkraft, drar isär kotorna, skrapar ur den gamla disken, återställer min gamla höjd, borrar hål i ryggrader och trycker dit den nya disken i titan, skuffar tillbaka allt bukinnehåll och et voila - rygg lagad!!!

Vad som hänt under dagen idag, tar jag senare, nu måste jag vila lite...
Ber om ursäkt för eventuella stavfel, skyller på Ketoganet...

4 kommentarer:

  1. Vad spännande att läsa, du är en fighter! Inte var det så läskigt att bli sövd! Man märker det liksom inte :)

    SvaraRadera
  2. Hejsan Anne!!
    Åhhh vad glad jag blir att höra att operationen är över och att det har gott bra. Vad duktig du är som orkar skriv och berätta hur du har haft det. Jag tänkte på dig många gånger under operationsdagen och även idag. Blev så glad när jag såg att du hade skrivit på bloggen.
    Om kramar vore löv skulle jag ge dig en hel skog!!! Du är fantastisk!!!
    Må så gott du kan!
    Raina

    SvaraRadera
  3. Vill bara titta in som hastigast och ge dig en kram på Pingstafton!
    Kram Raina

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig.
    Styrkekramar Raina

    SvaraRadera