Men i alla fall kände jag mig ganska peppad på morgonen, hävde mig upp, drog på mig morgonrocken, lämnade gåbordet och började knata mot matsalen för att peta i mig frukost. På vägen dit pratade jag med en vän som ringde och hon tyckte jag lät lite ynklig :) väl framme började yrseln (skit också! Varför tog jag inte med gåbordet?) petade i mig en microskopisk mängd fil och musli innan jag snabbt vände tillbaka till rummet, med full focus på att bara komma till sängen innan jag ramlade ihop (jag lyckades!)
Efter att jag samlat mig en stund (ja ok, jag somnade) tänkte jag försöka duscha i alla fall. En usk kom och bytte mitt förband och denna gång fick gåbordet följa med (och av någon anledning följde usk med, jag såg nog blek ut) och så bar det iväg till duschen, men väl där insåg jag att, nä, det här kommer nog inte att funka, hur gärna jag än vill (gaaaah jag blir tokig!!) och snälla usk klappade mig på axeln och sa att "du vet, duscha får man göra om man har lite extra energi och det tror inte jag du har just nu" nä, tydligen inte, tillbaka till sängen och sedan började helsiket....
Jag tänker inte beskriva med alltför stor detaljrikedom, men nu började några timmar med darrningar, yrsel, illamående, kräkningar och utmattning omvartannat (att kräkas med halva magen uppskuren på längden var ingen hit kan jag minst sagt säga). Underbar personal hjälpte och stöttade mig, eftersom natten plockat alla mina infarter på morgonen försökte de pilla i mig piller, men de kom ju upp igen (suck) så till slut provade vi en TENS apparat mot illamåendet - det fungerade! (hallelujah moment!) sen fick jag en stunds ro....
Innan debaklet jag just beskrivit hade Dr Svante varit förbi och get mig mina röntgenbilder och sagt att jag kunde få åka hem om jag ville. Redan då kände jag mig ju lite vissen efter frukostens misslyckande så jag sa att jag ville vänta och se, och efter dusch misslyckandet och det som följde kändes det verkligen som att jag skulle stanna till lördagen.
Men efter att jag fått TENS maskinen på plats och körde den kontinuerligt kändes det sakta bättre och bättre. Pratade med min mamma som tänkte komma på em och hälsa på och min kära man skulle komma på kvällen, och då började jag tänka att om jag är pigg till kvällen, då följer jag med hem ikväll.
Efter lunch kände jag mig ännu starkare och bestämde mig för att ge mig på duschen igen.
Taggad till tusen och med alla grejer styrde jag stegen mot duschen med inställningen att det skulle gå fort. Tvätta håret och skrubba resten behjälpligt - sagt och gjort - sittandes på en pall avklarades duschen och det kändes underbart! (ha, ha, ha! Ett stort hinder avklarat!!)
Nu kändes det genast mycket troligt att jag skulle kunna åka hem på kvällen :)
Vilade fram tills min mamma och Per kom förbi och ihop med dem gick jag ned till apoteket för att hämta ut medicinen jag skulle ha med mig hem, tillbaka upp, fika lite, mamma & Per åkte, vila lite mer (mkt vila blir det och blev det) tills min kära man kom just som jag fick in min middag.
Bestämde mig då för att åka hem och efter lite formaliteter och hejdå till den fina personalen lämnade jag avd 72 för att åka hemåt och fortsätta kämpa på med min tillfriskning.
Bilresan hem var lite trickig då jag inte ska svanka ryggen och sätet i bilen har inbyggt lumbar stöd, vilket jag alltså inte ska ha... Fick fälla sätet kraftigt och liksom ligga ned på sidan hela vägen hem, men hem kom jag!
Ut ur bilen kom jag, in i huset, fram till soffan och ned i den, ca kl 20:30 fredagen den 10 juni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar