onsdag 29 juni 2011

Varmt värre...

Ja, sommarvärmen som var veckan innan jag opererades och under tiden jag låg inne och som sedan bestämde sig för att försvinna ett tag är nu tillbaka och det är både härligt och jobbigt!
Härligt för att jag älskar värme och sommar, jobbigt för att jag just nu inte kan njuta av det på samma sätt som jag brukar och jag är så VARM! Sen ska jag försöka röra på mig och göra mina övningar och då blir jag ännu varmare och svettas som en tok! Dricker vatten och saft som aldrig förr och vilar duktigt mellan mina övningar - helst skulle jag vilja ligga ute i trädgården och gräva plus planera nya rabatter men där är jag inte riktigt än... Men jag hoppas att jag innan säsongen är slut ska kunna planera och plantera en stor uppbyggd rabatt med stenblock runtom som mannen byggde åt mig i höstas.
Han byggde två, den ena lyckades jag få nästintill klar innan operationen (allt tog ju sån tid då, så mannen fyllde med jord och sen tog det mig ca 2 mån att plantera blommorna). Nu efter operationen hoppas jag kunna gräva, fylla med jord och plantera blommor snabbt och problemfritt :)

Sen vill jag ju göra ännu fler nya rabatter, är så mycket jag vill göra i trädgården!
Upp på hästryggen vill jag ju också igen så snart som möjligt - men så var det ju det där med att skynda långsamt, hå hå ja ja...

Idag är det 3 veckor sedan jag låg på operationsbordet och det går framåt, mycket framåt! Jag blir bara piggare och piggare och orkar mer och mer samtidigt som jag går mindre och mindre ont så det känns underbart samtidigt som det är jobbigt för jag vill att det ska gå fortare, aldrig är man nöjd :)

tisdag 28 juni 2011

Piggare

Igår var första dagen då jag var hemma helt själv hela dagen.
Mannen gick tillbaka till jobbet och jag skulle ta hand om allt själv - jisses!

Hund som ska promeneras, mat som ska lagas... Men det gick ganska bra, fast oj vad trött jag blev!
Efter morgon och lunch promenad med vovven lyckades jag med ett nödrop få ihop en pasta till lunch, sittandes på en pall framför spisen hängandes på kanten. Petade i mig maten och slocknade sedan och sov 2 timmar.

Efter det ville vovven promenera igen och sedan kom bästa mannen hem (phu!).

Sedan hade vi lite ärenden som skulle utföras så det var bara att knöka in dig i bilen och kämpa sig runt på stan en stund - behöver jag beskriva hur trött jag var på kvällen :)

Efter en relativt god nattsömn känner jag mig dock ganska pigg idag - det går inte riktigt att beskriva men kroppen känns bara.... Bättre :)

Svärföräldrarna kom ned från norraste Norrland idag för att vara här i några dagar.

På fredag ska mannen gjuta plattan till garaget på 200 kvm som han bygger.

Vi har invasion av kajor i trädgården - hur fasen blir man av med dem????

söndag 26 juni 2011

Äntligen slutat regna..

Så nu kan jag ha mina små trädgårdsvandringar igen :)

Regnet har såklart behövts, men det är skönt nu när solen och värmen är här igen... Laddad med kameran tänkte jag gå ut och ta lite kort på alla fina blommor, men nejdå, då var batterierna slut i kameran. Så nu ligger den på laddning och jag får fota på eftermiddagen istället.

Annars mår jag bättre och bättre även om det är jooooooobbigt som bara den. Energin tar slut fort men när energin finns använder jag den.
Tyvärr har jag fortfarande inte lärt mig min kropps signaler så jag kör på tills kallsvetten sprutan, hela kroppen darrar, det susar i öronen och illamåendet kommer, då går jag och lägger mig en stund.

Försöker klämma in tre korta promenader per dag, blandat med trädgårdsbesök och cykling 15 min på min motionscykel varje kväll plus ryggstrech, bentöjning och magövningar utspritt under dagen, om det finns lite ork kvar efter det kanske det blir lite fika med någon vän.

Jag är otålig som vanligt och blir mycket upprörd om jag inte klarar av att göra något som jag tänkt, jag ska bli bra nu, helst igår :)

tisdag 21 juni 2011

2. 10/6 2011

Efter en ganska jobbig natt då jag sov väldigt dåligt och var tvungen att gå upp och försöka kissa stup i kvarten eftersom 1. De hade dragit katetern 2. Jag hade problem med res urin eftersom det var extremt svårt att kissa med den svullna onda magen = det kändes som jag var kissnödig hela tiden.

Men i alla fall kände jag mig ganska peppad på morgonen, hävde mig upp, drog på mig morgonrocken, lämnade gåbordet och började knata mot matsalen för att peta i mig frukost. På vägen dit pratade jag med en vän som ringde och hon tyckte jag lät lite ynklig :) väl framme började yrseln (skit också! Varför tog jag inte med gåbordet?) petade i mig en microskopisk mängd fil och musli innan jag snabbt vände tillbaka till rummet, med full focus på att bara komma till sängen innan jag ramlade ihop (jag lyckades!)

Efter att jag samlat mig en stund (ja ok, jag somnade) tänkte jag försöka duscha i alla fall. En usk kom och bytte mitt förband och denna gång fick gåbordet följa med (och av någon anledning följde usk med, jag såg nog blek ut) och så bar det iväg till duschen, men väl där insåg jag att, nä, det här kommer nog inte att funka, hur gärna jag än vill (gaaaah jag blir tokig!!) och snälla usk klappade mig på axeln och sa att "du vet, duscha får man göra om man har lite extra energi och det tror inte jag du har just nu" nä, tydligen inte, tillbaka till sängen och sedan började helsiket....

Jag tänker inte beskriva med alltför stor detaljrikedom, men nu började några timmar med darrningar, yrsel, illamående, kräkningar och utmattning omvartannat (att kräkas med halva magen uppskuren på längden var ingen hit kan jag minst sagt säga). Underbar personal hjälpte och stöttade mig, eftersom natten plockat alla mina infarter på morgonen försökte de pilla i mig piller, men de kom ju upp igen (suck) så till slut provade vi en TENS apparat mot illamåendet - det fungerade! (hallelujah moment!) sen fick jag en stunds ro....

Innan debaklet jag just beskrivit hade Dr Svante varit förbi och get mig mina röntgenbilder och sagt att jag kunde få åka hem om jag ville. Redan då kände jag mig ju lite vissen efter frukostens misslyckande så jag sa att jag ville vänta och se, och efter dusch misslyckandet och det som följde kändes det verkligen som att jag skulle stanna till lördagen.

Men efter att jag fått TENS maskinen på plats och körde den kontinuerligt kändes det sakta bättre och bättre. Pratade med min mamma som tänkte komma på em och hälsa på och min kära man skulle komma på kvällen, och då började jag tänka att om jag är pigg till kvällen, då följer jag med hem ikväll.

Efter lunch kände jag mig ännu starkare och bestämde mig för att ge mig på duschen igen.
Taggad till tusen och med alla grejer styrde jag stegen mot duschen med inställningen att det skulle gå fort. Tvätta håret och skrubba resten behjälpligt - sagt och gjort - sittandes på en pall avklarades duschen och det kändes underbart! (ha, ha, ha! Ett stort hinder avklarat!!)

Nu kändes det genast mycket troligt att jag skulle kunna åka hem på kvällen :)

Vilade fram tills min mamma och Per kom förbi och ihop med dem gick jag ned till apoteket för att hämta ut medicinen jag skulle ha med mig hem, tillbaka upp, fika lite, mamma & Per åkte, vila lite mer (mkt vila blir det och blev det) tills min kära man kom just som jag fick in min middag.

Bestämde mig då för att åka hem och efter lite formaliteter och hejdå till den fina personalen lämnade jag avd 72 för att åka hemåt och fortsätta kämpa på med min tillfriskning.

Bilresan hem var lite trickig då jag inte ska svanka ryggen och sätet i bilen har inbyggt lumbar stöd, vilket jag alltså inte ska ha... Fick fälla sätet kraftigt och liksom ligga ned på sidan hela vägen hem, men hem kom jag!

Ut ur bilen kom jag, in i huset, fram till soffan och ned i den, ca kl 20:30 fredagen den 10 juni.

måndag 20 juni 2011

Minnet klarnar...

Ja, allteftersom dagarna går och jag får längre avstånd till min vistelse på sjukhuset så kommer minnet tillbaka och jag inser att jag har nog dokumenterat lite dåligt - så såhär i efterhand ska jag försöka rekonstruera dag för dag där.

1. 9/6 2011

Blir insjutsad till mitt rum på avd 72 vid 5 tiden på morgonen tillsammans med min rumskamrat som också spenderat natten på uppvaket.
Startar upp iPaden och skriver min fina lilla operationsbetättelse som såhär i efterhand nog behöver lite redigering.
Tittade sedan på några avsnitt av "Game of Thrones" (ny favoritserie) innan jag slumrar i någon timme.

Vid 8 tiden blir jag väckt av underbara uskan Caiza (som jag nog alltid kommer att minnas) som hämtar lite frukost åt mig (vaniljfil och musli) och talar om att sjukgymnasten kommer dyka upp lite senare och då ska jag få komma upp (åh vad härligt tänker jag, duscha och borsta tänderna!).

Slumrar lite igen (pumpen med Ketogan gnisslar på) och blir sedan väckt av en kvinnlig sjukgymnast som jag inte minns namnet på och nu ska jag upp och stå.
Vänder mig på vänster sida, skjuter ifrån med höger arm och hej och hå upp i sittande (aj, aj, aj och dubbel AJ!!), fast tag om gåbordet och upp i stående, det susar som en hel vårstorm i öronen och jag inser ungefär samtidigt som sjukgymnasten att oj då, Anne måste ned igen innan hon svimmar (stoooor besvikelse, fan, jag skulle ju fixa det här!!). Bäddas ned i sängen, totalt utmattad, lämnas med ord om att vi provar igen innan lunch, somnar så åter om till gnisslet av Ketogan pumpen....

Vid lunch var det då dags igen, nu i sällskap av Roland, fick ligga i sängen först och vifta med fötterna, pumpa med benen och vifta med armarna men ändå blev det en upprepning från tidigare försök och jag blir så arg!! Jävla kropp lyd! Vi ska upp och gå!

Äter besviken min lunch och somnar igen (mycket sova blev det) och på em kommer Roland igen - nu ska vi lyckas!!
Pumpa med benen, vifta med fötterna, veva med armarna, över på vänster sida, skjut ifrån (aj, aj, aj, AJ!!) fast tag om gåbordet och upp!! Roland pratar om allt mellan himmel och jord (suset i öronen är högt) och manar mig att gå, och jag går! (titta upp, andas, svanka inte med ryggen) en hel slinga runt avdelningen (ca 40 meter) och tillbaka igen - det gick!! (.illamående, yrsel, javisst, men det gick!)

Blev sedan lämnad med order om att jag inte fick gå upp själv utan måste ringa på hjälp innan, vilket jag också gjorde och var uppe 3 ggr till under em och efter det blev jag av med katetern (Jippi!!) innan kvällsmaten och uppmanad att fortsätta gå men ringa på dem innan.

Var uppe några ggr till innan natten, fick borsta tänderna vid sängkanten men fick lägga planerna med dusch på is tills dagen efter.

Tittade på några till avsnitt av Game of Thrones, smsade med nära och kära, pratade lite i telefon och såg en bra film innan jag försökte sova för natten och så var första dagen (som kändes och fortfarande känns, som 3 dagar) med lagad rygg all.

söndag 19 juni 2011

Skönt med sällskap...

När man ligger och vilar i soffan. Finaste hunden ligger och värmer mig bäst han kan :)

lördag 18 juni 2011

Min nya rygg

Visst är den vacker :)

Det går bra nu..

Ja faktiskt så känns det som jag göra fina framsteg nu, orkar gå lite längre för varje dag och det är härligt!
Det som är så fantastiskt är att förut var det en plåga att röra på mig, men nu känns det skönt i hela kroppen - underbart!

Visserligen går jag ca 2-300 meter 2 ggr om dagen men det är betydligt mycket mer än för en vecka sedan :)

fredag 17 juni 2011

Drygt en vecka senare..

Ja, lite drygt en vecka efter operationen har jag varit hemma i en vecka.
Fredagen den 10 juni blev jag utskriven ifrån avdelningen och åkte hem. Tidigt tycker en del, men samtidigt var jag "pigg" nog att ta mig från säng till toalett och gå några extra steg och då ville jag hem - och det fick jag :)

Dagarna på sjukhuset är lite suddiga i mitt minne. Jag vet att jag hade det jobbigt och kämpade mot yrsel, illamående, värk och kräkningar. Men med hjälp av SUPER personal gick det vägen och med stöttning av världens bästa Dr Svante kändes det bra trots allt.

Väl hemma intog istället min man den stöttande rollen. Jag är så glad och stolt över min helt fantastiskt underbara man som tar hand om mig utan att blinka när jag är som ynkligast - han är helt enkelt världens bästa, alla kategorier!
Det har varit lite turer fram och tillbaka den gångna veckan, jag är nämligen lite dålig på att känna min kropps signaler, på det har jag lite "bråttom" att bli bra, så jag bara gasar på tills kroppen säger ifrån totalt med yrsel och illamående - måste jobba på det där :)

Men, trots att det är jobbigt och jag måste kämpa med mina övningar så är det så att när jag ligger helt still i soffan som jag gör nu, så gör det inte ont någonstans över huvud taget och DET, det är banne mig helt FANTASTISKT! :)

torsdag 9 juni 2011

Operationsberättelse

Ja, så kom den stora dagen :)
tisdagen den 7 juni åkte vi upp mot Spine Center där jag skulle läggas in på avd 72.
Jag togs väl emot på avdelningen där jag fick en rumskamrat som skulle göra ett likadant ingrepp som jag själv, vi hade mycket att prata om :)

Efter förberedelser med nålsättning och hibiscrub dusch var det så dags att försöka komma till ro och sova lite grann, jo pyttsann! Det gick ju inte alls det, men runt 4 snåret slumrade jag in lite bara för att vakna ca kl 5 och inte kunna somna om. tur att jag hae iPaden med mycket sevärt i :) Fastnade för en ny serie min bror laddat ned - Game of Thrones.
Framåt kl 8 gick jag upp för att duscha sista gången med Hibiscrub (fetvadd i öronen, skrubba noga, noga) något min hud inte diggade alls, fick röda utslag i naveln som då såklart måste inspekteras av opererande läkare, sköterskan ringde till Dr Svante som sa att han skulle inspektera det på plats, jag skulle ned som planerat.

Runt halv tio tror jag det var fick jag pre medicineringen, hann ringa till min älskade man, började känna mig lite vimsig ch sluddrade nog lite när jag pratade med honom. Just efter att vi lagt på kom en sköterska in och sa att jag skulle ned strax. Fick hjälp att plocka ihop och låsa in alla mina prylar, tänkte gå och kissa men det fick jag inte, det var bättre att ha lite urin i blåsan tyckte de eftersom kateder skulle sättas under operationen.
Fina uskan Caiza och en sköterska till rullade så ned mig mot operation, hjärtat bultade och jag gjorde mitt bästa för att vara lugn, lugn, lugn.
Ned i hissen, genom några korridoren, in genom en dörr och så in i förrummet till operation där narkospersonal och kärlkirurgen som skulle vara med på operationen kommer ut och pratar med mig. Kärlkirurgen tittar på magen och tycker inte det är så farligt och sedan kommer Dr Svante in och han håller med, det där är ingenting, vi kör på. Oj, oj, oj, nu tog nervositeten över, tårarna började fylla på, Dr Svante sa till narkossköterskan att "Anne här, hon är väldans nervös inför det här med sövningen" varpå sköterskan klappade mig på handen och sa att det här kommer gå fint.

Sagt och gjort, in på salen, stödd av 2 personer, där jag spänns fast i en stor gynstol, får frågan om jag ligger någorlunda bekvämt? (jo tack, så bekvämt man kan fastspänd i en gynstol full med svart plastpadding) snälla narkossköterskor pratar sedan lugnande, stryker mig på handen, sätter massa elektroder på hela bröstet med kvicka fingrar, talar om att de kommer sätta en nål till när jag sover för här på operation vill man gärna ha backupen klar.
Sedan säger de att nu först kommer du få medicin som du blir alldeles tuuuung i kroppen av (jo mycket riktigt så blev jag det, kändes som om jag blev fastnaglad på britsen) så får du andas lite i den här masken, det är bara syre, inget du somnar på, och nu ger vi dig medlet, lite i taget son du kommer sova på, tänk på något trevligt så kanske du drömmer något fint.
Sedan minns jag att jag blundade, tog några djupa andetag och hann tänka "undrar hur lång tid det tar innan jag somnar..."

Vaknade sedan och trodde för en sekund att det var vilken morgon som helst som jag vaknade, men sedan trillade poletten ned, jag är färdig!

Just då dök en sköterska upp, jag hörde hur hon sa "Nej jag tror hon sover än..." då slog jag upp ögonen och hon sa "nej vänta, hon vaknade precis, ett ögonblick får du prata med henne" och där var min älskade man i telefon :) minns inte vad vi pratade om, men jag vet att vi pratade.

Jag var väldigt bra smärtstillad när jag vaknade,(pump med Ketogan som gnisslade på så fint och tryggt) för utöver en otrolig stelhet, svullnadskänsla och whiskeyröst så måste jag säga att jag mådde ganska bra! men oj så törstig jag var! och torr i munnen så det stod härliga till.
 Så glad i hågen bad jag om en kopp kaffe och en smörgås, hävde mig upp på kanten (aj, aj, aj, dubbel aj) gnagde lite på mackan, men jag var så torr i munnen att det inte gick att tugga, så jag drack lite kaffe och la mig sedan igen.
Sov en stund och sen kom Dr Svante och satte sig på kanten och sa att allt gått fint och att det var en riktig skitdisk jag hade haft där som verkligen hör hemma där den var nu - i papperskorgen :)
Sov omvartannat, mådde illa, fick medel mot illamående, drack lite nyponsoppa, sov lite till och fick antibiotika intravenöst som var så kärlretande att det var helt makalöst, aj, vad ont det gjorde i handen där antibiotikan gick in! Två omgångar fick jag den och det gjorde lika ont varje gång...

Jag kom tydligen till uppvaket vid 13:00-14:00 tiden och i vanliga fall behöver man bara ligga där i 7 timmar om man mår bra och det gjorde jag, tills jag fick en oxycontin, då mådde jag inte bra.... Saturationen och pulsen gick ned så jag blev kvar på uppvaket hela långa natten, varje gång jag höll på att somna så började apparaterna att larma om mina värden och så höll det på hela natten lång :( och när det larmade kom en sköterska och ruskade på mig och bad mig ta några djupa andetag.
Som tur var låg min rumskamrat också kvar på uppvaket hela natten lång och hon kunde inte sova hon heller, så vi höll varandra sällskap så gott vi kunde med våra whiskeyröster och ketoganpumpar (hon hade visserligen morfin i sin, men jag fick ketogan eftersom jag mår illa av morfin). Vi pratade och pratade och den stackars nattsköterskan som var själv med oss fick sitta och lyssna på vårat osammanhängande prat :)
Framåt småtimmarna gick den snälla sköterskan och hämtade våra mobiler och böcker så vi kunde roa oss med någonting och eftersom det bara var vi två kvar där så kunde vi ju inte störa någon annan.

Vid 5 tiden på morgonen fick jag komma till mitt rum igen, sköööönt, iPaden så jag kunde kolla lite film. Sov sedan några sköna timmar utan larm som väckte mig stup i kvarten :)
Tills personalen kom och skulle ha upp mig, men det är en helt annan historia som jag skrivit om på ett annat ställe...

Och så en fotnot - vad är det som har gjorts i min kropp då?
Jo, på en nivå i ryggen hade jag alltså en disk som var helt oduglig och som Svante sa, hör hemma i soporna.
Man gick då in via buken med ett snitt som löper från några cm ovanför naveln och ned till blygdbenet. Väl öppnad skuffade man undan innehållet i buken så man kommer åt ryggen, skär av ett ligament, tar typ en liten domkraft, drar isär kotorna, skrapar ur den gamla disken, återställer min gamla höjd, borrar hål i ryggrader och trycker dit den nya disken i titan, skuffar tillbaka allt bukinnehåll och et voila - rygg lagad!!!

Vad som hänt under dagen idag, tar jag senare, nu måste jag vila lite...
Ber om ursäkt för eventuella stavfel, skyller på Ketoganet...

tisdag 7 juni 2011

Snart bär det av...

Idag blir det avfärd mot sjukhuset för inläggning.
Väskan är nästan färdigpackad, lite småsaker som ska i bara och sen måste jag såklart kolla att jag har allt jag ska ha, så då måste jag packa ur väskan och sen packa i den igen :)

Vi ska lämna av vår lilla hund på pensionat vid ca 13:00 och efter det styr vi iväg, måste vara på plats och ta ett blodprov innan lab stänger kl 15:30 och efter det ska jag och mannen åka iväg och äta något gott ihop innan han lämnar av mig mellan 18:00-19:00.

Sen blir det lite hibiscrub dusch och annat spännande på sjukhuset innan jag ska försöka komma till ro och sova en stund, joråsåatte, det kommer ju gå bra(inte!) tur att min bror laddat iPaden full med filmer och serier :)

Nästa gång jag skriver här kommer jag alltså om allt går som det ska, vara opererad, vi hörs igen i kapitel två av mitt liv! :)

söndag 5 juni 2011

Det drar ihop sig...

Nu är det bara idag och imorgon kvar, sen är det inläggning på sjukhuset och efter det väntar nog den längsta natten i mitt liv, natten till operationsdagen...

På måndag ska jag åka till min bror och hans fru och hämta iPaden och fika lite, innan jag åker ska jag sjutsa dem till flygplatsen.

Har förberett och fixat det mesta men det känns ändå som att jag glömt något, men så är det alltid för mig när jag ska iväg på något. Tror att det är en del av mina stress symtom, att det känns som jag glömt något viktigt.

Underbart väder har det varit i några dagar Och riktigt varmt! Kl 18 igår kväll hade vi 30 grader i skuggan, tur att det fläktade lite. Jag satt ute i skuggan och läste, skönt!
Tog ut mig rejält igår också då jag planterade några nya rosor och det får jag betala för nu... Tur att det bara är några dagar kvar tills ryggen är fixad! :-)